Ordvalen är viktiga för en person. För dig, för dig och för mig. Det säger en hel del om oss, rent utav formar orden oss, lika mycket som våra ordval formar vår världsbild.
Det finns rent kommunikativt en vetenskaplig uppfattning om att det är av yttersta vikt att kunna formulera sig och av att kunna kommunicera tydligt. När det gäller ungdomar och barn med kommunikationssvårigheter med det talade språket har vetenskapen sedan länge kunnat visa att lägga till andra kommunikationsmöjligheter (att göra tecken, att kunna rita, att använda kroppen) gör att även förmågan att prata förbättras. Sedan visar annan forskning att de som tidigt haft tillgång till ett språk lättare kan lära sig annat. Själva förmågan att formulera sig gör att kommunikationsförmågan blir än bättre.
Den som har ett språk, blir hela tiden bättre på det. Den som inte har ett språk utvecklas långsammare, även inom andra områden, som till exempel fysisk förmåga.
Sedan finns tidsdimensionen. När du lärt dig ett språk avspeglas genom hela ditt liv. De uttryck, de grammatiska kunskaper, de uttryckssätt du lärde dig fram till ungefär 18 ålder fastnar. Det finns ett skäl varför det finns språkpoliser som har en bestämd uppfattning över rätt eller fel i språkligt avseende – oavsett om språkforskningen rört sig framåt över åren och inte längre så bestämt säger ”fel, fel, fel”.. Det mesta av kunskapen ”språkpoliser” grundar sig på, är den som de tog emot och integrerade i sina sociala system upp till knappt 20 års ålder.
För övrigt här en riktigt rolig artikel om språkpoliser, där kommentaren lyfter artikeln till högre höjder…
Allt detta gemensamt gör att alla människor, med relativt få undantag (de som hela tiden aktivt söker förändringen och samtidigt ser till att de är öppna för den) har ett språk som de formats in i. Ett språk som sedan lever med dem resten av livet. Det gör att jag ofta kan lära mig saker om människor genom att lyssna på deras ordval, deras uttryck och deras formuleringskonst. För egen del är min engelska mycket färgad av mina amerikanska ”föräldrars” språkbruk. Jag mötte dem som 17-åring och jag har fortfarande ett och annat 60-talsuttryck i min amerikanska engelska (t ex flicks för bio, neat för något coolt och humongous för något jättestort).
Har du någonsin funderat på vad du har för ett språk? Och hur det format dig?
En kommunikationsblogg 
Alltså jag bara älskar det här ämnet. Älskar att lyssna på Språket i P1, älskar att skapa nya ord, att vara kreativ med språket och samtidigt bli förstådd. För mig har språkutvecklingen fortsatt efter 18, inte minst för att jag som vuxen pluggat franska på universitet och även bott där. Det gjorde också att min känsla för svenskan blev bättre. Och när mina barn var tonåringar, lärde jag mig deras ord. Jag tycker det är så spännande att inte vara språkpolis, men språkutvecklare. Men självklart har jag en del hangups som speglar min ålder också. Grymt ämne 😉
GillaGillad av 1 person
Jo, alla har vi hangups. Med det är ju att vara människa, eller hur?
GillaGilla
Så är det!
GillaGillad av 1 person
Språkpoliser kan förtrycka människor och det gillar jag inte. Skriv skriv av lust det är viktigt. 🙂
GillaGillad av 1 person
Ja, inte känner jag många som gillar språkpoliser inte. Tyvärr en del som är det. En får förlåta dem helt enkelt. Och inte bry sig så mycket… 😉
GillaGilla
Det är spännande med språk och språkbruk. Jag tänker mycket på det i mitt jobb som svensklärare till invandrare. Deras förmåga att lära sig svenska beror till jättestor del på deras bakgrund, speciellt om de gått i skolan eller inte. Jag har elever som aldrig fått gå i skolan, som har föräldrar som är analfabeter, en som är nästan döv vilket inte upptäckts förrän hen kom till Sverige, och har betytt att hen knappt har något språk alls. Föräldrar och lärare trodde att hen var ”dum”, obildbar… Vilka öden det finns, och hur olika språket utvecklas! Så intressant!
GillaGillad av 1 person
Precis. Och kunskap om alla dessa svårigheter kanske inte gör ditt jobb lättare, men definitivt enklare att förstå vad som kan göras eller inte.
GillaGilla