Att unna sig något. Är det fult eller gott? Jag tror att tendensen nog är den att dagens svenskar (och världsmedborgare) har lättare att unna sig något än vad till exempel våra far- och morföräldrar hade. Fast jag tror att det också handlar om vad en unnar sig. Och tycker om.
Texten här kommer efter att en blogg- och företagsvän publicerat en text om att unna sig och sedan i en Facebook-länk halvt om halvt frågat just mig om ordet unna. Du kan läsa hennes text här (klicka).
För mig handlar all belöning om vad plus när, var och hur. Att det är omständigheterna som avgör om det är rätt eller inte. Ofta handlar det om att en förtjänat något och därför kan kan unna sig. Men ordet indikerar mycket mer än så. Rent semantiskt handlar unna mer om att tänja på gränser och värderingar (Vad får en göra? Vad anser andra att det är ok att en gör?) än att tillåta sig eller någon annan lite lyx. Och kanske har synen på vad som är ”tillåtet” förändrats.
Tycka om att låta få
Som med många andra ord är det den egna upplevelsen av ordet, tillsammans med sättet en använder ordet som avgör innebörden. Förhoppningsvis ser andra på ordet på ett liknande sätt och då uppstår rak kommunikation, det vill säga – vi förstår varandra.
Ordet unna är ett delvis värdeladdat ord och jag är övertygad om att det finns många olika dels tolkningar om innebörd, dels känsla för värde i ordet. Längre ner kan du läsa om härkomsten av ordet, och den ursprungliga betydelsen. Det vill säga den ”gängse och vetenskapliga” förklaringen. Men som alltid är det bruket av ord och uttryck som är det viktiga och kan det vara så att unna håller på att glida från ordböckernas betydelse gärna låta få mot en moderna innebörd att tillåta någon att få? Vad anser du?
Unna. Idag enligt ordbok med betydelse gärna låta få. Fornsvenskt ord med gamla betydelsen att tycka om. Enligt vissa (och i till exempel äldre danska) till och med att älska. Från fornsaxiska eller fornhögtyska, och närbesläktat med ordet gunst (vara i någons nåd eller kärlek). Dagens betydelse gärna låta få är egentligen mer släkt med äldre ordet förunna (att tillåta) än med fornnordiskans unna.
En kommunikationsblogg 
Jag har tidigare läst just Annas inlägg om att unna sig och det väckte en del tankar. Innan jag hade läst det hade unna klangen av ”tillåta mig” och jag såg ingen direkt koppling till något annat. ”Jag unnar mig en kopp kaffe nu” – fast kanske, att unna då kan avse ”eftersom jag jobbat på så bra fram till nu, så kan jag ta en kopp kaffe utan att känna mig dålig”. Det är roligt att läsa om ords etymologi och se varifrån de kommer. Jag älskar tex att lyssna på P1 programmet Språket. Härligt att läsa och öppna för reflektioner. Och ibland kan en upptäcka att en missuppfattat ett uttryck. Skönt när en kan skratta åt sina egna feltolkningar (detta har dock inget direkt med detta inlägg att göra). Jag trodde tex mycket länge att grobian var något helt annat än det är.
GillaGillad av 1 person
Så är det ju, vi har alla egna både värderingar och betydelser för orden. Och ja, jag har också gjort den typen av fel i mitt liv, framför allt på engelska och franska. 😉
GillaGilla
Tack för dina tankar och reflektioner! Jag tycker fortfarande unna är ett ord som kräver motprestation – och det gillar jag inte 🙂
GillaGillad av 1 person
Ja. Är böjd att hålla med. Fast ordet gärna i ”gärna låta få” kanske säger något om det positiva i det?
GillaGilla